I am back

Över 9 månader har gått sedan jag sist lämnade spår på bloggen. Oseriöst kanske men även naturligt då livet har både positiva som negativa överraskningar, som gör att planerade saker inte utförs. Ska inte gå in i detalj på varför jag varit borta då jag har lovat er läsare att enbart hålla mig till de intryck fotbollen ger mig i min vardag. Bästa sättet att komma igång på är att sammanfatta det bästa som hänt sedan den 22 september 2008 inom fotbollen.

Kalmar FF vann allsvenskan 2008 på ett mycket värdigt och imponerande sätt. Viktor Elm visade att man inte behöver varar supertalang från 16 års ålder för att bli bäst i allsvenskan. Han kom, han sågs och han lämnade för proffslivet utomlands genom att dominera allsvenskan på ett imponerande sätt. Viktor fick Kim Källströms bedrifter i Djurgården, under deras glansdagar i början av 2000-talet, att verka futtiga.

Det svenska landslaget upplever sin kanske svåraste tid sedan baksmällan efter VM-bronset 1994. Chansen till en VM-biljett i sydafrika är små och förlusten mot Danmark på Råsunda måste vara en av de värsta svenska kvalförlusterna på alla sätt och vis. Fem raka mästerskap har gjort att vi förväntar oss mästerskap varannat år med Zlatan och Company, men generationsväxlingen har varit svårare än väntat.

Svensk talangutveckling är bättre än någonsin! Hade någon sagt till mig för ett år sedan att ett svenskt fotbollslandslag skulle spela den vackraste fotbollen i ett stort mästerskap hade jag skrattat åt detta!. År 2009 hände dock det omöjliga, Sveriges U21-landslag vann allas hjärtan under U21 EM i Sverige, och var nära att slå ut England i en match som innehöll det mesta man kan förvänta sig från en fotbollsmatch. Att ta igen ett 0-3 underläge i fotboll är svårare än vad folk tror, och hade det inte varit för skador och stolpträffar hade Sverige spelat EM-final mot Tyskland. Jag kommer dock att minnas detta mästerskap som tiden då svensk fotboll sprängde alla myter om att vi inte kan föra matcher mot större nationer, genom en vacker och konstruktiv anfallsfotboll. Tack Lennartsson och tack Söderberg!

2009 var året då Zlatan Ibrahimovic officiellt blev en av världens bästa fotbollsspelare, och under vissa perioder kanske rent utav den bäste. Att se en svensk finnas med i dessa diskussioner är lika överraskande som att se ett svenskt U21-landslag spela ut andra länder med en bländade anfallsfotboll. Grattis Zlatan till ligatiteln och grattis till skytteligasegern i Serie A. Du är för mig den störste svenske fotbollsspelare genom tiderna även om jag kanske trampar på tårna hos personer som anser att gubbarma på 50-talet var större.

FC Barcelona årgång 2008/2009 är det bästa klubblag jag sett under 1990- och 2000-talet. Uppvisningen i CL-finalen var magnifik och ännu mer imponerande när jag häromdagen såg reprisen på Viasat-Fotboll. En ros till Barcelonas ungdomsverksamhet som producerat inte mindre än 6-7 st egna produkter i Barcelonas startuppställning under CL-finalen. Ni är störst, bäst och vackrast.

Sist vill jag även rikta en ond blick till Real Madrid. Ett lag, som tar lån på 2.3 miljarder SEK för att köpa 3 spelare, måste ses som en dolk i hjärtat på fotbollen. Jag gratulerar Manchester United och AC Milan till deras klirr i kassan, men en del av fotbollen dog när transfernivån för spelare gick från en redan sjuk hög nivå till nivåer som kan få U-länder att komma på fötter. Inför lönetak och transfertak inom internationell fotboll innan det är försent.

/Imir

 

Ett lag

Det diskuteras flitigt om huruvida ett lag ska vara byggt utifrån ett individperspektiv kontra grupperspektiv.

Denna diskussion har varit än mer aktuell för oss i Sverige, då diskussionen huruvida laget ska vara byggt runt Zlatan eller kring en spelfilosofi, varit ett dominerande tema i massmedia. Jag personligen har alltid varit mer fascinerad över individerna inom fotbollen än kollektiven, då det är superstjärnorna inom fotbollen som gör sporten till den maktfaktor den är idag. Så hur bör ett lag konstrueras för att få fram bästa möjliga resultat? Ska laget byggas kring en superstjärna? Eller ska laget anpassas efter en spelidé? Det finns lyckade respektive misslyckade försök i båda riktningar.

Real Madrid byggde ett lag kring ”galacticos” och fokuset på individen var total, speciellt med David Beckhams intåg i klubben. Resultaten var blandade men det mediala fokuset var otroligt stort. Kollektivet har aldrig visat sin styrka mer än när Grekland vann EM 2004. En grupp utan någon stor stjärna gick och vann den svåraste fotbollsturneringen ett lag kan vinna, och debatten satte fart. Jag är övertygad att det ur ett ekonomiskt perspektiv är bättre att bygga ett lag utifrån stjärnor, men det är inte alltid de sportsliga framgångarna följer i samma linje. Så vilken väg är den rätta? Svaret på den frågan är egentligen ointressant, men en sak är däremot säker: Fotbollen är helt klart roligare att titta på när två lag med olika fotbollsfilosofier möts.

/Imir

Gentlemannen

Efter att ha sett Raùl kyssa sin ring efter ännu ett mål i Real Madrids vita tröja så inser jag att det inte finns så många sanna gentlemän kvar i fotbollsvärlden. På samma sätt som att en riktig gentleman inte överger sin dam under tunga perioder i livet har Raùl gång på gång visat vilken stor och trogen fotbollspelare han är. Raùl , Del Piero, Paolo Maldini och Steven Gerrard är fotbollsspelare som enbart förknippas med ETT lag. Deras kärlek till sin klubb sprider sig till fansen och skapar ett band som är mäktigt. Steven Gerrard lockades av miljoner från Chelsea för ett par år sedan, men stannade kvar och ledde sedan trupperna till seger i Champions League. Många inklusive jag själv rös när Gerrard reste pokalen och skrek ut sin glädje. Paolo Maldini har satt sin son i Milans ungdomslag vilket innebär att tredje generationen av Maldinis i Milans tröja är säkrad. Del Piero stannade kvar i Juventus trots degraderingen och all uppmärksamhet kring mutskandalerna. Chelsea gjorde ett annat misslyckat värvningsförsök för några år sedan, men Raùl visade sin kärlek till Real och skrev på för ytterligare 4år. Galacticos har kommit och gått medan prinsen av Madrid stannat kvar. Inget märkvärdigt enligt Raùl själv, men så resonerar enbart en sann gentleman.

/Imir