Lars Lagerbäck avgår

Lagerbäck

Klockan 14:03 idag kom beskedet som vi alla väntat på – Lars Lagerbäck avgår som svensk förbundskapten. Under matchen igår hade den danska publiken en stor bild på ett vikingaskepp med en fastbunden Lagerbäck . Att en bild kan säga mer än tusen ord är det minsta man kan säga om den bilden. Eran med Lagerbäck är slut och Sverige går nu in i en väldigt mörk höst där många viktiga beslut ska tas. Hur hade jag löst detta om jag fick bestämma?

Jag hade börjat med att anställa Jörgen Lennartsson som förbundskapten och låta honom bygga det svenska A-landslaget på samma sätt som han byggde det svenska U21-landslaget till en maktfaktor. Lennartsson har en bra fotbollsfilosofi där han prioriterar kortpassningsspel framför långbollar och detta är precis vad det svenska landslaget behöver just nu. Spelare som Henrik Larsson, Anders Svensson, Olof Mellberg och Mikael Nilsson har förmodligen gjort sitt vilket betyder att landslaget automatiskt måste föryngra truppen. Lennartsson har tränat de spelare som kommer ta över nu vilket ger lite försprång i jämförelse med de andra kandidaterna till förbundskaptensrollen  Jag hade vidare gett kaptensbindeln till Zlatan för gott och skapat ett spelsystem som anpassas efter kompetensen i truppen och inte efter ideologisk övertygelse, som Lagerbäck ibland kunde göra. En bra tränare är en tränare som kan byta spelsystem beroende på truppmaterial och motstånd.

Jag hade använt snabba yttermitfältare då både Samuel Holmen och Rasmus Elm inte har den speeden som behövs internationellt på de positionerna. Anders Svensson är en bra spelare men han är ingen som täcker ytor på samma sätt som mer atletiska defensiva mittfältare som Essien, Yaya Torue och Lassana Diarra. Det närmsta Sverige kommer en sådan spelartyp är Gustav Svensson men han är mer lik Anders Svensson än de tre ovan nämnda defensiva mittfältarna.

Jag hade använt Rasmus Elm centralt tillsammans med Kim Källström och Emir Bajrami som vänsterbreddare. Zlatan är given på topp och han hade passat bäst tillsammans med Ola Toivonen, som kan spelare mer som en släpande anfallare. I backlinjen hade jag spelat Majsterovic tillsammans med Rasmus Bengtsson. På ytterbacken så är Safari given tillsammans med Mikael Lustig. Målvaktsposten är Isakssons.

Om vi lyckas få fart på våra yttermittfältskanterna samtidigt som Källström och Rasmus Elm etablerar ett konstruktivt kortpassningsspel med Zlatan Ibrahimovic och Ola Toivonen så har vi alla förutsättningar för att nå EM 2012. Vi kommer inte bara ha chansen att nå EM men det kommer garanterat göras fler mål än de nio mål vi lyckades göra under de 9 matcherna hittills i VM-kvalet.

/Imir

Sveriges bästa anfallare

Zlatan

Många landslag saknar vassa anfallare. Ett bra exempel är Portugal som har haft det så svårt med målskyttet att de var tvungna att värva en brasse. Vi i Sverige har motsatt problem då det kryllar av både etablerade anfallsess och supertalanger i form av Robin Söder och Rasmus Jönsson. Så vem är Sveriges just nu bästa anfallare? Svaret presenteras nedan.

Sveriges 5 bästa anfallare

1. Zlatan Ibrahimovic, 27 år, FC Barcelona

Kommentar: Zlatan är kung. Zlatan är en bra bit på vägen till att bli Sveriges bäste fotbollsspelare genom tiderna. Han har vunnit ligan samtliga år han varit utlandsproffs vilket måste ses som en prestation med tanke på att han under de åren representerade tre olika klubbar(Ajax, Juventus och Inter) . Zlatan har alltid lämnat sina gamla klubbar som deras bäste spelare och han har nu nått slutdestinationen – FC Barcelona. Tiden kommer visa om han blir bäst i Barcelona också och om han skulle lyckas passera Messi i hierarkin så försvinner alla tvivel kring huruvida Zlatan är Sverige bäste genom tiderna.

2. Henrik Larsson, 38 år, Helsingborg

Kommentar: En levande svensk legend. Är enligt mig fortfarande Sveriges näst bäste anfallare och kung Henrik visar inga tecken på att bli sämre. Larsson har inte gjort sitt i landslaget utan snarare tagit en paus efter det att hans bror gick bort efter Danmarksmatchen i våras. Henrik är ett fysiskt fenomen och jag tror ärligt talat att han är kapabel till att spela fotboll på landslagsnivå i minst 2-3år till – om han nu inte slutar helt efter denna säsong.

3. Johan Elmander, 28 år, Bolton

Kommentar: Johan har precis alla egenskaper en anfallare ska ha förutom en sak – Avsluten. Hade Johan satt åtminstone ett utav tio lägen så hade han vunnit skytteligan i Premier League och blivit köpt utav Real Madrid eller FC Barcelona. Tyvärr så är tiden ikapp Johan och han kommer aldrig bli den anfallare han hade kunnat bli MEN missförstå mig inte då han fortfarande är en riktigt bra lagspelare som är värd en plats i den svenska startelvan.

4. Marcus Berg, 23 år, Hamburg

Kommentar: En klinisk avslutare. Den största anfallstalangen sedan Zlatan. Marcus fullständigt dominerade U21-EM genom att göra mål på alla möjliga sätt. Marcus har fått en tuff start i Hamburg vilket tyska reportrar inte varit sena med att skriva om. Marcus kommer anpassa sig och bli en kandidat till skytteligasegern i Bundesliga inom 2-3år. I landslaget har han fått spela relativt mycket sett till hans ålder och har gjort det helt OK. En framtidsman.

5. Ola Toivonen, 23 år, PSV Eindhoven

Kommentar: Sveriges Kaka. Är en lightversion utav brasilianaren vilket är positivt för det svenska fotbollslandslaget då spelartyper som Ola inte växer på träd. Är väldigt snabb med boll och rör sig konstant under en match. Hans spelstil gör honom till ett perfekt komplement till Zlatan på topp och det är upp till Ola att realisera detta då han har alla förutsättningar i världen för att bli en världsstjärna.

Bubblare: Markus Rosenberg, Daniel Nannskog, Henok Goitom

Inte ens nära: Johan Oremo

/Imir

Fotboll framför TV:n eller från läktaren?

rasmus bengtsson

Har flera gånger promenerat hem från en fotbollsmatch, som jag sett direkt på plats, och varit helt överväldigad över vissa spelares prestationer. Ett bra exempel är när jag besökte Vångavallen under maj och gick hem med en ny personlig favorit. Jag hade sett Rasmus Bengtsson spela match framför tv:n och hade tyckt han varit helt okej men efter ha sett honom live så insåg jag att Sverige fått fram en mittbacksgeneral som kommer lyckas ute i proffslivet. Hans sätt att lösa komplicerade situationer under press och pondusen han visar genom att hela tiden vara lugn och fokuserad. Vissa egenskaper hos spelare upptäcks aldrig framför tv-burken då kameran hela tiden följer bollen vilket inte gynnar spelare som är mittbackar eller defensiva mittfältare. Rasmus Bengtsson läser spelet och när bollen och kameran hamnar hos honom så står han rätt och spelar vidare bollen till det absolut bästa alternativet.

En annan spelare som jag började beundra efter ha sett hon live är Ola Toivonen, som måste springa mer än någon spelare jag sett. Han är hela tiden i rörelse och gör det väldigt enkelt för sin anfallskollega. Det är inte en slump att Marcus Berg gjorde sju mål i U21-EM då Ola Toivonen sprang djupa sår i backlinjerna.

Den spelare som måste ses live för att man överhuvudtaget ska kunna förstå dennes storhet är Henrik Larsson. Minns min första match med Henke var på den jättegamla Ullevi för kanske 8-9 år sedan och jag var helt förstummad över hans perfekta rörelseschema. Efter den matchen så vann han min respekt och jag nämnde aldrig mer att han bara kan göra mål i Skottland.

Sammanfattningsvis kan man säga att fotboll framför tv:n är en helt annan sak än att se matchen från pressläktaren. De går inte att göra ordentliga analyser om man inte ser vad spelarna gör utan boll. En fotbollsspelare kanske rör en boll 1-2 minuter under en match och det är dessa minuter som ligger till grund för vår bedömning av spelaren. Givetvis så är det enklare att bedöma en anfallsspelare genom tv-burken men att sätta betyg på en mittback eller defensiv mittfältare är inte helt trivialt.

/Imir

 

Talanger

När vi i Sverige pratar om fotbollstalanger, vad syftar vi då på egentligen? Pratar vi talanger internationellt sett så har vi exempel på spelare som Messi, C.Ronaldo, Pato och Fabregas. Dessa spelare är alla väldigt unga men redan etablerade på den internationella scenen. I allsvenskan så är det inte ovanligt att vi beskriver tex.  Johan Oremo och Ola Toivonen, som framtida landslagsstjärnor, men kan dessa verkligen klassas som talanger?  Oremo och Toivonen är i samma åldersgrupp som Fabregas, men inte ens ordinarie i det svenska U21-landslaget. Jag vill hävda att vi i Sverige är dåliga på att ta fram ”färdiga” tonårsstjärnor, som Messi och Fabregas, men samtidigt väldigt duktiga på att ta fram gedigna komplementspelare. Detta ser vi som oftast i det svenska landslaget där vi just nu enbart har en stjärna enligt mitt tycke, Zlatan Ibrahimovic. Detta behöver nödvändigtvis inte vara ett problem men skapar samtidigt ett beroende av att stjärnan håller sig frisk.

Vart vill jag komma med denna diskussion? Jag vill att vi rannsakar oss själva och erkänner att vi inte kan bygga ett bra allsvenskt lag av unga svenska spelare, då det enbart ger ett respass till superettan. De allsvenska lagen måste hitta spetskompetens utomlands för att försöka täppa igen det gigantiska avståndet till de bästa ligorna i Europa. Dåligt för Svenska landslaget? Svaret är givetvis JA men samtidigt är detta enda sättet att lyckas komma till fotbollens finrum, Champions League.

/Imir