Den 11 Juni 2010 så börjar VM i fotboll och hemmanationen Sydafrika möter Mexico i öppningsmatchen.

Den internationella klubbfotbollen är inne på den tolfte timman för att snart lämna över stafettpinnen till landslagsfotbollen. Jag har under flertal tillfällen haft diskussioner med nära och kära rörande skillnaderna mellan klubblagsfotboll och landslagsfotboll. Nedan presenterar jag lite av mina tankar i frågan.

Färre matcher

Det är ingen nyhet att det spelas färre landskamper än klubblagsmatcher varje år. Förklaringen är givetvis att klubbarna betalar spelare dess löner medan samma spelare får räkna med att inte tjäna några pengar när de representerar sitt landslag. Under ett vanligt kvalår så spelar det svenska fotbollslandslaget mellan 6-8 matcher vilket gör varje match till en “måstematch” till skillnad från klubblagsfotbollen där ett lag som t.ex. Malmö FF spelar mellan 50-60 matcher under ett år om vi räknar in träningsmatcher.

Färre mästare

VM och EM spelas vart fjärde år medan  t.ex. de afrikanska mästerskapen spelas vartannat år. Detta betyder att pokaler lyfts väldigt sällan  inom landslagsfotbollen och utav väldigt få landslagskaptener. Inom klubblagsfotbollen så lyfts så pass många pokaler varje år att det blir väldigt svårt att hålla koll på vilka som är de senaste fem årens vinnare i de olika turneringarna. Det är otroligt svårt att vinna VM då det i stort sett krävs sju raka vinster och enstaka magplask blir oerhört svåra att reparera. I en rak serie med 38 omgångar får klubblagen chansen att korrigera en plattmatch men i ett VM så får du med största sannolikhet vänta i ytterligare fyra år för att korrigera misstaget…

Inga genvägar

Inom landslagsfotbollen går det inte att köpa sig till framgång. Chelsea är det bästa exemplet där en rik person kan gå in och köpa spelare till klubben för att inom några år kunna bli mästare. Detta är en omöjlighet inom landslagsfotbollen även om det finns fall där t.ex. brassar har fått pass i ett annat land men det är oftast blåbärsnationer som “värvar” på detta sätt. Generellt sett så har varje nation ett begränsat antal spelare att välja från och maktbalansen inom landslagfotbollen har varit väldig konstant de senaste 25 åren.

Legender

Vad har Maradona, Pelé och Zidane gemensamt? Svaret är att de har vunnit VM och att deras plats i historien skrevs in i samma stund som de ledde sina nationer till guldet. För att kunna nämnas i samma sammanhang som dessa spelare så krävs det framgång med landslaget som representeras. Givetvis så skapas legender på klubblagsnivå men det får inte samma globala slagkraftighet som inom landslagsfotbollen.

Nationalsången

Det finns mäktiga sånger som förknippas med klubblag men i slutändan så kan ingen av de sångerna mätas med nationalsången för det land spelaren representerar. Varje nationalsång har sin historia och väldigt sällan ser du den enighet som finns bland landslagspelare i klubblagen. Fotbollsspelare växer upp med drömmen om att en dag få ta på sig landslagströjan och sjunga nationalsången innan match. Inom klubblagsfotbollen så byter spelare lag som pass ofta att det blir väldigt svårt att känna en identitet med det lag man representerar. Det finns givetvis undantag och då tänker jag främst på klubblag som FC Barcelona men i det stora hela utklassar landslagsfotbollen motståndet när det gäller känslan av identitet.

Den tolfte spelaren

Många klubblag har otroliga fans men när det nalkas VM så står en hel nation bakom landslaget och enigheten hos den tolfte spelaren är i stort sett total.

/Imir