Även de äldre kan ändra på sig. Men det är inte vilken människa som helst som chockat den svenska fotbollspubliken under dagen.

En väldigt intressant historia rullades upp under eftermiddagen.  Lars Lagerbäck tog ut sin drömvelva för UEFA. Det konstiga var inte att han petade Zlatan från startelvan utan att han valde att formera laget efter 4-3-3. För er som inte redan vet så tillhör Lagerbäck 4-4-2 följet bland fotbollsprofessorerna. Likt sin mentor, Sven Göran-Eriksson, så har han alltid lutat sig tillbaka till 4-4-2 med en diamant som mittfältsformation.

Varför väljer Lagerbäck då att på nästan ett medvetet sätt erkänna detta för en hel fotbollsvärld? Ju mer jag tänker på detta desto mer inser jag att Lagerbäck med detta visat oss kritiker att han vet vad han sysslar med. Lagerbäck kör med 4-4-2 med det svenska landslaget med skälet att vi inte kan vinna med 4-3-3. Sverige har inte de spelare som krävs för detta spelsystem och ingen är mer medveten om detta än Lagerbäck själv. Han inser vidare att 4-3-3 är idealt för ett storlag, likt formationen passar som handen i handsken för FC Barcelona.

4-3-3 kräver spetskompetens på specifika positioner då taktiken bygger mycket på hög press och kortpassningsspel med spelare som hela tiden sätter sig i triangulära positioner. Sverige saknar en defensiv mittfältare för denna formation och kanske ännu mer kritiskt två ytteranfallare som kan utmana världens bästa ytterbackar på ett effektivt sätt.

Lagerbäck är en klokare man än vad många i Sverige tror. Jag får själv erkänna att jag vid flera tillfällen ställt mig kritisk till hans fotbollsfilosofi men i slutändan gör han det bästa av det material han har att tillgå – vilket är precis vad en fotbollstränare ska göra.

/Imir

De flesta känner igen de klassiska formationerna 4-4-2, 4-3-3 och 4-2-3-1. Men hur kommer framtidens fotboll spelas? När bryts den nuvarande trenden med de klassiska backarna, mittfältara och anfallarna? Det finns många frågor och inga direkta svar.

Kan ni tänka er fotboll utan anfallare? Detta känns otänkbart men saken är den att Carlos Alberto Parreira, som ledde Brasilien till VM guld 1994, tror att denna formation kommer vara framtidens 4-4-2. Parreira pratade om detta för sex år sedan på en tränarkonferens i Rio de Janeiro och slog hela publiken med häpnad. Efter denna konferens så har enbart två lag tagit efter taktiken, Roma under Spalletis ledning 2005/2006 och Manchester United under den historiska dubbeln säsongen 2007/2008.

Taktiken bygger på 4-2-3-1 fast man tar bort anfallaren och spelar en klassisk 10:a i den positionen fast med lägre utgångsposition. Formationen blir på så sätt 4-2-4-0. Styrkan med taktiken är att de fyra offensiva mittältarna får utgångspositioner, som motståndarlaget inte kan försvara utan att hamna ur position. Det var denna detalj som gjorde det möjligt för Christiano Ronaldo att göra 42 mål som mittfältare under säsongen 2007/2008. Wayne Ronney spelade som 10:a i denna formation medan Ronaldo, Giggs och Tevez hade de andra offensiva mittfältsrollerna. Denna taktik kräver stor individuell skicklighet från de fyra offensiva mittfältarna. Roma spelade på liknande sätt under säsongen 2005/2006 men med lite sämre resultat. Roma spelade på detta sätt på grund utav brist på anfallare vilket ledde till att Totti fick spela 10:a på samma sätt som Wayne Rooney gjorde för Manchester United säsongen 2007/2008.

En ideal spelare för detta spelsystem är Lionel Messi och helst så ska han backas upp av spelare som Ronaldo, Kaka, Tevez och Agüero. Det tråkiga är att det inte finns så många spelare med dessa kvalitéer vilket gör taktiken väldigt svår att praktisera. Jag tror att taktiken kommer bli mer och mer vanlig då dagens ungdomar drillas i att vara tvåvägsspelare och med detta kunna spela över mycket stora ytor.

Framtiden är här men vilka blir det tredje laget att försöka med 4-6-0?

/Imir

Lars Lagerbäck testade en taktik i träningsmatchen mot Frankrike, som fick en hel fotbollsnation att hålla andan. Intresset kring denna taktik har varit stort, och diskussionerna om dess för- och nackdelar har debatterats flitigt. Jag tänker summera denna taktik, och se hurvida det svenska landslaget bör använda sig av den i framtiden.

Teorin

Taktiken bygger defensivt på att de tre mittbackarna tar hand om defensiven, tillsammans med den centralaste av de fem mittfältarna. Den centrale mittfältaren kompletterar backlinjen i defensiven, så att antalet kontringar minimeras, då kontringar automatiskt blir vanligare när antalet backar är tre. I denna formation så används tre stycken centrala mittfältare, varav två stycken är mer offensiva. Yttermittältarna har det största ansvaret i denna taktik, då de ska ta hand om 100meter i djup. Anfallarna är de som gynnas mest i denna taktik, då de får mindre defensivt ansvar, och kan fokusera på offensiven.

Praktiken

Denna taktik har använts vid ett par tillfällen, och de mest kända fallet är Brasilien under VM 2002 och Argentina under VM 1986. I klubbfotbollen så används den mest i Sydamerika, då lag som Sao Paulo skördade framgångar med denna formation under 2005.

Kraven

Kraven för denna formation är enkla: två stycken löpstarka yttermittfältare är ett måste. Brasilien använde sig av Roberto Carlos och Cafu under VM 2002. Den centralaste av den centrala mittfältaren tar stort defensivt ansvar, och denna roll skötte Gilberto Silva under VM 2002. Mittbackarna ska helst vara spelskickliga, och kunna spela sig ur situationer där de är under press. Denna formation gynnar lag, som vill ha mycket boll, och detta kräver bollskicklighet i alla lagdelar.

Sverige

Enligt min personliga mening så är Sverige det sista lag, som ska använda sig utav denna taktik. Sverige saknar yttrar, som kan sköta det Carlos och Cafu gjorde i VM 2002, och vi har inga spelskickliga mittbackar. De andra rollerna i taktiken kan vi fylla ut med gott samvete, men så länge vi inte har yttrarna som krävs för denna taktik så är vi ute på hal is.

/Imir

/Imir

I Sverige löper vi och styrketränar så det står härliga till, och allt detta under en period på 3-4månader. Vi vill förbereda oss på bästa sätt inför den kommande säsongen! Med detta i bakhuvudet så borde svenska lag ha den bästa konditionen samt även de starkaste spelarna, men sanningen är långt ifrån detta. När Europa-cupspelet kommer igång på sensommaren så springer lik-förbannat de europeiska klubbarna sönder oss och spelarna går på knä i slutet av matchen.

Så varför gör vi detta mot oss själva? Vissa av de svenska tränarna verkar följa denna linje mest pga. ”så här har vi alltid tränat” eller ”vi lämnar inget åt slumpen”. Tycker enligt personlig mening att något måste ske på denna front då vi med backspegeln kan se att detta inte hjälpt oss ett dyft i de europeiska cuperna. Vissa kanske menar att vi faller på sämre teknik etc. men då borde träningen kretsa kring att förbättra just detta! Ett steg i rätt riktning hade varit att flytta säsongen, så att den spelas som i Danmark. Nästa steg hade varit en grundkurs i teknik, tillsammans med Hasse Blomqvist, istället för den 3-4 månader långa terränglöpningen.

/Imir

Denna diskussion har varit än mer aktuell för oss i Sverige, då diskussionen huruvida laget ska vara byggt runt Zlatan eller kring en spelfilosofi, varit ett dominerande tema i massmedia. Jag personligen har alltid varit mer fascinerad över individerna inom fotbollen än kollektiven, då det är superstjärnorna inom fotbollen som gör sporten till den maktfaktor den är idag. Så hur bör ett lag konstrueras för att få fram bästa möjliga resultat? Ska laget byggas kring en superstjärna? Eller ska laget anpassas efter en spelidé? Det finns lyckade respektive misslyckade försök i båda riktningar.

Real Madrid byggde ett lag kring ”galacticos” och fokuset på individen var total, speciellt med David Beckhams intåg i klubben. Resultaten var blandade men det mediala fokuset var otroligt stort. Kollektivet har aldrig visat sin styrka mer än när Grekland vann EM 2004. En grupp utan någon stor stjärna gick och vann den svåraste fotbollsturneringen ett lag kan vinna, och debatten satte fart. Jag är övertygad att det ur ett ekonomiskt perspektiv är bättre att bygga ett lag utifrån stjärnor, men det är inte alltid de sportsliga framgångarna följer i samma linje. Så vilken väg är den rätta? Svaret på den frågan är egentligen ointressant, men en sak är däremot säker: Fotbollen är helt klart roligare att titta på när två lag med olika fotbollsfilosofier möts.

/Imir