Många av er läsare har uttryckt eran besvikelse över gårdagens förlust. Simon Andersson från Göteborg har skickat in en krönika som ger en rätt så bra bild över hur vi svenskar mår idag.

Redan innan matchen så hade jag förbannat den svenska laguppställningen med allt vad det innebar. Att Henrik Larsson fick en plats som anfallare i den svenska truppen var för mig en gåta. Men alla gåtor kan knäckas och det tog inte många minuter innan jag insåg att den enda anledningen till att han fick platsen bredvid Zlatan var i egenskap av lagkapten. Lagerbäck litar på Larsson, på hans mod, på hans jävlar anamma och på hans målfarlighet. Stryk det där sista så har vi vad Henke lyckades med igår. Att vara modig och att skrika igång laget. För det var inte mycket annat som blev rätt. Henke inledde matchen med en felpassning och avslutade den med en felpassning. Ett oerhört tråkigt slut på en karriär som bestått av många fantastiska fotbollsögonblick, inte minst i landslaget. Jag kunde skylla på Henrik Larsson om jag ville, det finns alltid någon att skylla på.

Det andra jag reagerade på var att trots att Elmander var spelklar så fick han inte ens en plats på den svenska bänken. Jag vet att Elmander haft problem med att göra mål, med att hans avslut inte hållt den internationella toppklassen på ett bra tag. Jag är medveten om hur många svenskar som anser att Elmander inte håller måttet, att han inte har den internationella klass som behövs i de viktiga matcherna. Men sanningen är att vi saknar Elmanders djupledslöpningar så oerhört när vi möter lag som backar hem och försvarar med nio man. Det är i de matcherna Elmander behövs. Och att han inte håller internationell toppklass, ja det skiter jag faktiskt i.

För på bänken satt Daniel Andersson, 33 år gammal och väntade på att få hoppa in. På planen befann sig Anders Svensson, samma ålder, och gjorde det enda han egentligen är bra på. Det defensiva balanspelet som består av att täcka ytor och visa jävlar anamma. Daniel Andersson spelar i Malmö FF, Anders Svensson i Elfsborg IF i en liga som inte ens är bättre än den Walesiska. Anders Svensson var lika orörlig igår som Daniel Andersson är på planen. Bredvid Andersson så befann sig Sebastian Larsson som är ordinarie i ett PL-lag. Johan Elmander fick inte ens plats på bänken, Daniel Andersson gick före. Förklara den ekvationen för mig. Jag skulle kunna skylla på Anders Svensson om jag ville, det finns alltid någon att skylla på.

Själva matchen såg ut som den matchbild jag förväntade mig. I en nordisk kamp mellan två lag så finns det ingenting som heter minimalt risktagande. Man bara satsar framåt. Sverige satsade framåt och fick ner Danmark på knä efter en halvlek. När Danmark inte klarade av att pressa Svenskarna neråt i banan så öppnade sig ytorna. Som synd är så hade vi ingen Elmander på planen, vi hade ingen Rosenberg på planen och Christian Willhelmsson satt och pillade på sin turban någonstans i Mellanöstern. Vi hade en Henrik Larsson som förlorat all sin snabbhet med åldern och därmed fanns det ingen som kunde nyttja ytorna. Vad vi fick var en magnifik Zlatan som spelade targetplayer precis som en gud. Vad vi fick var en Henrik Larsson som även han gjorde det bra som targetplayer. Men det förklarar också det mesta. Vad vi fick var två targetplayers som tog udden ur djupledsspelet.
Jag skulle kunna skylla på Zlatan om jag ville men det vore att förödmjuka min egna fotbollslogik. För Zlatan var briljant.

När danskarna gjorde sitt mål så sprack den svenska fasaden. Det var nu vi skulle satsa allting offensivt och visa dom där djävla danskarna. Lagerbäck förberedde äntligen ett byte. Rasmus Elm som kanske var planens sämsta spelare igår gick ut och Sebastian Larsson gick in. Ett byte som skulle skett långt tidigare. Men ingen skyller på Elm idag.

För vad som skiljer en bra tränare mot en dålig tränare är förmågan att förutse matchsituationer och göra byten tidigare för att på så sätt förändra matchbilden innan matchbilden utvecklat sig till det man inte vill se. Är en tränare bra på att förutse matchbilder så gör han ett byte eller ändrar i taktiken. Det kan låta kryptisk och är svårt att förklara men faktum är att om Rasmus Elm bytts ut i halvtid så hade han aldrig tappat bollen som skulle ge ett danskt 1-0. Lagerbäck tänker inte så, han väntar och väntar och när situationen väl uppstått, då byter han. Det Lagerbäckianska uttalandet “Byten förändrar inte matchbilden” fick mig att tänka på Bagdad-Bob. “Vi är på väg att krossa den amerikanska armen”. Hela världen visste att amerikanarna redan intagit Bagdad.

En stund senare nickade Sebastian Larsson in 1-1. Frälsningen var nära. Men en spansk domare var säker på sitt beslut, bollen var över linjen. Jag började plötsligt tänka på Timo Räisänens – Bollen måste dö.

Henke, hörde du när bollen sjöng sin nya sång?
Aaaaaa
Den sjöng ‘tönten missar målet varendaste gång’.
Aaaaaa
Mellberg, låt inte bolljäveln snacka skit om vårt kära lag.
Aaaaaa
Nej, ge den på käften, så tar vi nya tag.
Okej, för nu får det ta mig fan vara nog!
Nu ger vi järnet!

Målet var bortdömt och VM kändes plötsligt väldigt väldigt långt bort.

Det var så tydligt vad Lagerbäckfilosofin innebär igår. Han påminde mig om Poseidon eller Daniel Andersson, den där Lagerbäck. Han var precis lika orörlig, precis lika stensäker på sin egen laguttagning att han förblindad av sin egen arrogans väntade med det offensiva bytet till 88e minuten. I sekvensen efter bytet så hör man hur den svenska kommentatorn på kanal fem utbrister full av förvåning. “Vi är på väg att missa världsmästerskapen i Fotboll och tre spelare bevakar den danska anfallaren vid mittlinjen. Tre spelare!”

Lagerbäck stod vid sidlinjen och började coacha, det hade bara tagit 88 minuter. Han såg precis lika uppgiven ut som det svenska folket…

När slutsignalen ljöd så började danskarna dansa. Svenskarna grät.

Det blir inga blågula tåg under VM. Det blir ingen vacker nationalsång signerat det svenska folket och det blir inget VM när vi svenskar slits mellan hopp och förtvivlan. 2010 kommer att bli ett långt år.

Men från och med igår så vet jag hur det måste kännas att vara öisare. Att slitas mellan hopp och förtvivlan.. Att förbanna laget man älskar så till den milda grad att man inser att kärleken till laget är större än kärleken till allt. Öisarna fokuserar sin ilska på domarna, på tränaren och på fotbollsförbundet. Jag själv väljer att lägga all min förlorade kärlek på Lagerbäck.. För det är han som får mig att slitas mellan hopp och förtvivlan, det är han som varje gång jag sliter av mig håret för att jag inte orkar mer förkunnar begrepp som “Byten förändrar inte matchbilden” och “Vi gjorde en bra match”. (Avd. Malta).

Nu är det slut på gråskallens era. Det kanske är slut på det minimerade risktagandet och på svenska Oldboys. Vi kanske vågar satsa på nytt ungt blod. Nästa gång min kärlek till Sverige går i bitar så finns det ingen Lagerbäck att skylla på. Det kommer göra ont att skylla på spelarna. För om det är någonting Lagerbäck gjort fantastiskt bra så är det att vara så provocerande att han tar bort fokus från spelarnas dåliga insatser. Som tur är..

Så kan vi alltid börja skylla på Lagrell om allting går åt helvete igen.
Det finns alltid någon att skylla på…

/Simon