Fotboll kan ibland ta över människors sätt att tänka och uttrycka sig. Jag har vid ett flertal tillfällen reflekterat över mitt beteende efter att mitt favoritlag gjort mål eller, ännu värre, fått ett domslut emot sig. Reaktionen kan ibland vara direkt dum, men jag har aldrig direkt passerat gränsen för vad som är lagligt eller respektlöst. Denna artikel ska inte handla om hur jag beter mig på sittplatsläktaren eller framför tvn utom om personer som gör människor illa både fysiskt som psykiskt när de ser en fotbollsmatch.

För ungefär en månad sedan var jag på en fotbollsmatch i Malmö. Underbart väder och jag laddade genom att vara på plats ca 2 timmar innan matchen. Jag möttes av trevliga värdar och supportrar, och kunde njuta av en kopp kaffe tillsammans med en stor snus under överläppen. Jag var laddad och otroligt glad över att kunna se ett av mina favorit lag värma upp inför en väldigt viktig match. Ungefär 20minuter innan matchstarten tittar jag bort mot norra läktaren för att se bortalagets dansandes inta sina platser med trummor och trumpeter. Alla förutsättningar för en härlig match fanns på plats, men vad jag inte visste var att jag skulle gå hem med blandade känslor.

Fotbollen har haft stora problem med läktarvåld, speciellt matcher där arenor består av ståplatser och aggressiva ultras. Problemet är även stort i Sverige, och då tänker jag främst på stockholmsklubbarnas fans, som oftast är i centrum när något hemskt händer på allsvenska matcher. Tyvärr handlar det om enstaka individers handlingar som får ett helt lag att behöva förklara sig, men å andra sidan anser jag att det ska vara klubbens ansvar då personerna i klackarna vet vem grannen oftast är, och just då det hemska inträffar så håller en viss procent av grannens känslor med personen som kastar in ett grishuvud eller en tändare mot motståndarens målvakt.

När matchen i Malmö satte igång började bortaklackens rasistiska ramsor riktas mot hemmalagets vänstermittfältare. Ramsor som inte hade något med matchen att göra, varken hemmalaget eller landet som hemmalaget representerade. All från ramsor rörande vänstermittfältarens mamma till dennes ursprung upprepades gå på gång, trots att mannen i speakern titt som tätt ropade ut den stora betydelsen av respekt oberoende av etnisk, religös eller sexuell tillhörighet. Jag var skakad och upprörd samtidigt som jag njöt av hemmalaget totala utspelning av bortalaget och att den utsatte var bäst på plan till han blev utbytt i slutet av matchen. Dagen efter kunde man läsa om bortalagets riktade hat mot spelaren och hur denna hade förberett sig för matchen mentalt flera dagar innan. Otroligt starkt av spelaren som inte lät sig påverkas, men ännu starkare att kunna ta fram sitt bästa när spelaren var som mest utsatt.

Tack Emir Bajrami för din uppvisning mot Serbien den 23 juni 2009.

/Imir