Att skjuta straffar är något som hör till spelet. Oftast så läggs de av spelare, som på förhand blivit utsedda av tränaren. Ibland så använder sig lag av tumregeln att den som ”fixade” straffen får lägga den. Det går att diskutera flitigt huruvida den ena eller andra metoden är bättre eller sämre. Om vi backar tiden till den 6 september 2004 finner vi en händelse som orsakade stora rubriker i massmedia. Sverige leder med 4-0 och i den 83:e minuten så fälls Zlatan i straffområdet. Kim hade precis skjutit en straff och satt den, och stegade fram för att hämta bollen MEN – Zlatan ville annat. Zlatan tar bollen och sätter straffen. Ingen i det svenska landslaget går fram och gratulerar Zlatan, och hela svenska folket tappar andan. Vad hände? Tog han straffen från Kim? Hur kunde han göra det? Min förklaring till den händelsen är enkel – Zlatan tog bollen för att han är Zlatan. I medelhavsländer så hade denna händelse inte fått en enda rubrik, och spelare hade förmodligen gått fram och gratulerat målgöraren MEN inte vi svenskar. Varför skiljer vi oss så mycket från andra fotbollskulturer? Varför förvånas vi att Zlatan tar straffen? När Zlatan gör något”osvenskt” som att klacka bollen i mål under ett EM så är vi överlyckliga att ha en spelare med ”medelhavs” spelstil i laget. När stackars Kim Källström inte får lägga sin andra straff så tjurar han och grämer sig i massmedia. Vi denna tidpunkt så spelade Kim i Allsvenskan och hade förmodligen inte varit med om något liknande, men idag så spelar han i Lyon och jag kan garantera att han förmodligen inte hade blivit lika förvånad om det skett idag.
/Imir
